Zorns folkmusik

Konsertprogrammet “Zorns folkmusik” handlar om relationer. Inte så mycket om konstnären Anders Zorn, inte om Mora eller om spelmännen på Zorns tid eller idag.
Nej, konserten handlar om relationerna mellan Anders Zorn och folkmusiklåtarna. Till varje låt finns en historia om just ett precist tillfälle då Anders Zorn lyssnat till just den här specifika låten.

Zorns folkmusik
Mora kyrka
7/7 2016 kl. 19.00

Musiker:
Jeanett Rousu, fiol och viola dámore
Peter Rousu, gitarr
Josefin Westman, sång och kulning
Anna Aronsson, kohorn, fiol
Henrik Eriksson, moraharpa och nyckelharpa
Stefan Ekedahl, spillåpipa och cello
Ulrika Ryssmats Ehlin, orgel

Vid konserten kommer man också att kunna köpa boken Zorns folkmusik, med noter, bilder och berättelser.

Anders Zorn (1860-1920) var en varm musikvän och en hängiven dansare. Hans passion för musiken låg bakom initiativet till de idag berömda ”Zornmärkestävlingarna”, den första på Gesundaberget 1906. Han är delaktig i tillkomsten av ”Svenska låtar” – en stor musikskatt med spelmansmusik och visor från hela Sverige. Han var outtröttlig i sin önskan att bevara och framhäva ”det gamla och genuina” i Morakulturen. Allt från vallmusik, fiolmusik och dans till dräkter, byggnader och traditioner. I Gopsmor anordnade han danskvällar, till byarna skänkte han majstänger och dansbanor.

För inte var det klassisk musik eller ens den tidens populära dansmusik han lyssnade på. Det var den gamla folkmusiken – polskor, valser och marscher – som låg Anders Zorn närmast. Eller som skedde under en middag hemma hos Strindberg då musik spelades av ”Beethovengubbarna”. Då började Zorn prata mitt under musiken, men tystades ned av både Strindberg och Engström. Zorn verkade påtagligt besvärad och Strindberg föreslår
följande;
– Hör du, det här tycks inte passa Zorn riktigt. Ska vi kanske ge honom något mera lantligt? Ska vi ge honom lite Brahms?
Varpå Engsström svarar;
– Jag tror några dalmelodier skulle vara i hans stil just nu.

Även Bellman var en återkommande favorit hos Zorn, som han både lyssnade till och sjöng. Och inte bara sjöng, han trakterade med viss skicklighet
lergök, ocarina, munspel,
dragharmonika, spillåpipa och gitarr. Vittnesmål berättar att Zorn visslade och nynnade gamla dalmelodier under hela tiden han målade. Och på arbetsbordet låg alltid spillåpipan, redo att tas upp i pauserna mellan penseldragen.